Hej på dej!

Länge sedan sist! :)

Dagarna går, och jag tycker jag inte hinner med någonting, eller egentligen, jag prioriterar annat än att sitta framför datorn!

Under tiden som gått sedan senaste inlägg har vi åkt skidor och slalom, varit lyckliga när termometern visat -31,5 grader, och blivit mindre glada när kvicksilvret krupit upp mot varmare grader... Vi har sympati-sörjt min systers 5-åriga häst som omkom tragiskt förra veckan, och vi har firat min 27:nde födelsedag!

Av underbaraste maken min fick jag en födelsedagspresent vi båda har stor glädje och nytta av: ett stormkök! Nu är det inga problem med matlagningen när vi är ute i skog och mark! :)
Strömavbrott lär vi också klara av härefter, åtminstone svälter vi inte ihjäl...! ;)

Hoppas allt är bra med er!
Varma kramar!

Borta bra men hemma bäst?

Hemma igen efter en skön resa!

Jag som älskar ordentliga vintrar njöt otroligt när vi på söndagmorgon hade -17 grader kallt och snö i massor!

Hade det inte varit så långt borta från "hemma", så hade jag mycket väl kunnat flytta upp till norr, precis som maken skulle vilja!

Resan fick dock ett väldigt tråkigt slut, då jag plötsligt upptäckte att både min förlovnings- och vigselring var borta!

Troligtvis har de i något skede ramlat av fingret ute på parkeringen vid Ikea, då vi lyfte in saker i bilen.

Känns väldigt trist, och glädjen känns långt borta just nu...

Kram!

Ute är det vindstilla, och flaggan på halvstång symboliserar det som så många av oss känner just nu... Trötthet, tomhet, sorg och bara ett stort varför?
l Tänder ett ljus för alla som skolmassakern i Kauhajoki berör, må de finna tröst och kraft att orka gå vidare...!

Löljigt eller bara mänskligt?

Ännu för mindre än ett år sedan förstod jag mig inte alls på folk som hade katter, hur kan man tycka om en katt?!

Att man sörjer ett husdjur förstod jag mig inte heller på, förrän för några månader sedan. Innan dess hade jag bara tyckt att folk som ens bryr sig när ett djur har dött är enbart löjliga!

Oj, så fel jag hade!

I juli ifjol berättade jag om min nya kärlek. Aldrig förut hade jag tyckt så mycket om en liten kattunge...

Maken och jag valde att strunta i min allergi, och i augusti flyttade vår lilla skatt Diesel hem till oss.

Hon blev som det barn vi inte har, hon fick följa med oss vart vi än for, och hon blev helt enkelt vår lilla älskling, en liten ekorre med den stora angora-svansen alltid upp mot huvudet.

Diesels bror flyttade hem till mina föräldrar, och när han blev påkörd innan jul var sorgen stor. Jag visste inte att man kunde känna så för en katt...

I lördags, 16.2, försvann vår lilla "bebis", och först igår, två dygn senare, hittade vi henne... Hon låg i diket i en snödriva, och var så söt, och pälsen fortfarande så mjuk, men livet hade lämnat henne.

Vi begravde henne vid vår tomt, och vår saknad är större än jag/vi någonsin trott var möjligt.

Ingen som springer in i sovrummet när väckarklockan ringer, ingen som sitter i badrummet när man duschar, och ingen som möter en när man kommer hem från jobbet...

Det är tomt helt enkelt!

Med detta vill jag säga, att just nu bryr jag mig inte överhuvudtaget om inredning, men vad morgondagen gäller vet jag inget. Kanske bloggar jag nästa gång om några dagar, kanske går det någon vecka innan nästa inlägg.

Hur som helst: Tack för att ni tittar in, välkommen åter, och sköt om er!

Kram!